Hittade en gammal klocka i ett skrin som min mamma hade gömt undan. En sprucken och ful klocka, men den var fin. Så jag gick in med den till en urmakare och hon sa att den inte var värd så mycket och frågade ifal jag ville slänga den. Då undrade jag om den inte fungerade, men jo ndet gjorde den. Så jag sa tack men nej tack sen tog jag klockan och gick. Varför skulle man inte vilja ha en klocka bara för att man måste vrida upp den varje morgon så den fungerar? Det är väl inte så farligt, sen att den är sprucken bevisar bara att den känner till tiden mer än andra klockor eftersom visaren är vis och har snurrat destu fler varv än de nya plastklockorna. Jag har en rödplastklocka, men det känns som att jag fått en stark självinsikt. Vem är jag egentligen? Hur kunde jag bära en hel och röd klocka när det finns spruckna och visa klockor.

Tick.