Det finns dagar då jag har huvudvärk, men som en vän till mig talar, då vet du att huvudet lever. Men då kommer min inre röst i huvudet och säger, tänk så avlider jag bara långsamt inuti? Eller som en bror till mig säger, man kan inte ha ont i en protes. Rätt kul första gången men sen är det inte lika kul och det är ju ologiskt. Jag menar jag har ju fortfarande ont i huvudet, han ändrar inte skämtet, det slutar bara vara roligt. Som en mjölk, den är god i någon vecka sen helt plötsligt ruttnar den, eller surar till sig lite i allafall. Samma sak är det med hjärtan och blodet, det är kul första gången men sen surar hjärtat till sig. Det liksom ruttnar och det kan ses som hemskt men också som naturens gång - och vem vill sätta sig emot naturen liksom? Jag tycker om naturen, saker får ruttna. Men skillnaden är att det alltid finns en förklaring till varför saker ruttnar, men det gör det inte alltid med hjärtat och blodet och därför drar jag härmed slutsatsen att alla har böldpest eller bara vanlig jävla blodcancer.